Livet.

Vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Jag i den ena stunden vill bli lärare,för att i den andre vekna och inse att jag är för dum för det yrket. Hur som helst så finns det tankar som varje dag glider med och säger till mig att ge upp. Det kan vi kalla den röda lilla djävulen.
När den lille FAN inte är med så finns det den söta vackra ängeln som varje dag påpekar att jag är skapt för yrket.
Så att ständigt gå i kamp för att en dag stå som lärare vet jag inte om jag orkar.

Inte nog med denna lilla kamp så kämpar vi varje dag med att få varje dag att gå i positiva tecken. Inte bara för mig utan för min dotter A. Hon har haft en trulig och jobbigt tid med massor av berg att bestiga fram tills nu. JAg och hennes far har ständigt och jämt henne i tankarna. Vi kan aldrig släppa det och vi vill inte föräns den dagen  hon segrar över den svarta sidan.

Sedan har vi mig. Jag har en otrolig otur kan man säga. Jag saknar någon bredvid min sida. En man som kan hålla om mig och som menar de ord han säger. Jag hade en man. Jag har han kvar i mitt hjärta än, och kommer aldrig att släppa han. 
Vi trular på i det framtida livet. Livet är återigen i en berg och dal bana.
                               När ska detta ta slut?