De sitter sällan själv en fredagskväll eller en annan kväll i veckan. De tränar och mår bra.
Jag har en liten familj, där ett av mina barn har haft det tufft i 11 år av 21. Jag har två pappor till mina 3 barn. Jag lever just nu själv, och varann vecka är jag helt själv. Min familj står mig nära fast ändå inte. Förutom då mina barn.
Jag far sällan eller aldrig ifrån Sundsvall nuförtiden, utan jobbar och tar hand om min minsta på mina veckor.
Jag har ett fantastiskt jobb så det klagar jag inte på.
Men det som fattas är någon att ringa och berätta om hur dagen har varit. En att dela sängen med och livet.
Finns det en möjlighet att komma dit?
Ärligt tror jag inte det längre...
Jag är inte missunsam mot mina vänner utan de är värd sina liv. Men ibland undrar jag om det någongång blir min tur.
