Sitter med muggen i handen och inser efter ett tag att jag måste ha suttit i drömmarnas värld länge,då kaffe är kallt. märkte jag inte att tiden sprang iväg? Varför gjorde jag isf inte det?
Några frågor nu när stressen åter tagit över min kropp.
Jag har börjat jobbat på en fantastisk skola, där jag får verkligen växa som människa, lärare, kollega, konflikt hanterare och vän. Jag trivs som fisken i vattnet.
Jag blir uppskattad av kollegor, chef och framförallt eleverna. Här i denna skola så har vissa barn inte det lätt. Det kan handla allt om språkförbristningar, värderingar, moral till att inte ha hela kläder på sig. Det är ett slit varje dag med de olika problemen och alla på skolan försöker att hjälpa till.
Det är därför jag trivs. Alla är vi olika men alla försöker och det är viktigt.
Men åter. Jag trivs som sagt, men skolan tar stryk. Det känner jag. Jag har absolut ingen koll på vad det är vi håller på med. Jag vet att det ligger ute på vår sida och att det är bara att kolla där. Men ångesten som kryper upp i ryggraden när jag ser MIUNs hemsida gör mig darrig och ledsen. Jag får Panik.
Jag törs inte fråga någon av mina kollegor ej heller törs jag ringa mina lärare.
Det lir inte bättre av att Melker är med mig mer el mindre jämt. Jag sa ifrån till S och drog ned tiden för honom. Det sköttes helt enkelt inte. Ibland ringde han och sa att han inte kunde ha honom ,ibland kom det ett mess. Men i dec jan så var det alltid något som gjorde att han inte kunde ha honom. Men frågar ni honom så är det bara jag som vill byta.
Vi ser olika även där på saker och ting.
Så som ni ser så jobbar jag ca 70 % ,jag pluggar 100& och har sedan Melker mycket. Utöver det så får vi ingen "ordning" på min näst äldsta, hon kommer det vet jag men frågan är när det sker.
Jag sliter som ett djur, jag har knappt nå fritid. Vet inte vad det ordet är.
Men jag skrattar fortfarande,tror jag!!!
Så jag fortsätter min morgon med att dricka mitt kaffe,kallt dock men det funkar!
